Under det senaste året är det följande fall av pågående democide som främst uppmärksammats: Mugabes terror mot det egna folket, Kinas övergrepp mot Tibet, kvinnoförtrycket i Iran, krig mellan religiösa grupper i Irak och så juntan i Burma. Det som skiljer just Burma från dom andra är att stödet till juntan från extremister varit obefintligt. Medan EAP stödjer Mugabes ”kamp mot britterna” och nazister och vänsterextremister unisont hyllar dom religiösa krigarna i Irak som ”tappra motståndsmän” finns det knappt någon som öppet stödjer ”Folkrepubliken Myanmars folkarmé”. Ung Vänster gjorde ett försök att relativisera juntans övergrepp genom att skylla situationen på väst, men det var i princip det enda.
Ingen skulle ens tänka tanken att bli ”kränkt” när man nämner situationen i Burma, men åtskilliga sexister har blivit ”kränkta” om man kritiserar att kvinnor blir stenade (en ohyggligt grym avrättningsmetod) i bl a Iran.
Så, vad är det som skiljer Burma från dom andra exemplen? Jag skulle säga att skillnaden var folkrörelsen. Politiker och medborgare kunde oavsett partifärg stå upp för humanismen och ingen var rädd att trampa någon på tårna. Det är så som det självklart ska vara. Humanism är inte en politisk fråga som man kan ta ställning för eller emot – det är en objektiv självklarhet.
Visst fanns det dom som trodde att engagemanget var meningslöst. Men om man tittar i backspegeln och jämför antalet som stödjer juntan i Burma med antalet som stödjer dom andra exemplen på democide så blir resultatet tydligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar