Pedofilens bästa vän

Vi har ett lagverk mot sexuella övergrepp mot barn. Ändå utsätts ett stort antal barn varje år. Dessutom innebär blotta risken att många småbarnsföräldrar lever i permanent skräck. Uppenbart är risken att åka dit i sig inte tillräcklig för att pedofiler med empatistörning ska avstå.
Att vi har ett förbud mot barnpornografi är ett steg på vägen mot en nollvision. Den som sprider barnporr medverkar till advokatyr för sexuella övergrepp, och kränker dessutom redan utsatta barn i efterhand. Förbudet mot barnporr har med mycket stor sannolikhet drastiskt reducerat antalet övergrepp. Men självfallet ska vi inte vara nöjda med det – finns det inget mer verktyg?

Jo, det finns det. Vi har nämligen glömt pedofilens bästa vän – falskanmälaren. Om polisen skulle kunna vara minst 99,9 % procent säker på att varje anmälan om sexuella övergrepp var sann skulle effektiviteten förbättras drastiskt. Därmed skulle chansen att pedofilen åker fast öka ordentligt. Men nu är det många galningar som roar sig med att anmäla folk på helt falska grunder bara för att jävlas.
Ett vanligt scenario är att en människa och en psykopat har ett förhållande, och kanske barn. Människan gör slut med psykopaten och får vårdnaden av barnet. Psykopaten hämnas på människan genom att anklaga henne/honom för t ex sexuella övergrepp på barnet.
Det här innebär dels att människan utsätts för grov mental tortyr. Men det innebär också att dessa falska fall konkurrerar om dom resurser, tid och engagemang som är avsatta för att bekämpa sexuella övergrepp. För en tjänsteman med ett helhjärtat engagemang mot sexuella övergrepp finns det inget som är så frustrerande som en falsk anklagelse. Hon eller han kommer att fråga sig om inte det där andra larmet som fick vänta var äkta…