Hotar fosterdiagnostik den neurala mångfalden?

Fosterdiagnostik är här för att stanna, och i framtiden kommer möjligheterna att välja bort foster med skadliga gener att öka. Jag kommer dock inte att gå in på diskussionen om det är etiskt eller inte. Det som dagens artikel handlar om är i stället om den neurala mångfalden (neurodiversity) hotas.

Neural mångfald innebär kort och gott att många personlighetstyper kan samexistera, inklusive drag som kan utgöra neuropsykiatriska funktionshinder om dom är tillräckligt framträdande, ex autism. Då vissa personlighetstyper generellt är bättre anpassade för vissa yrken, är neural mångfald nödvändigt för specialisering. Det är delvis tack vare specialisering som vi kunnat ha en god ekonomisk tillväxt.

Kommer en förfinad fosterdiagnostik att medföra att föräldrar väljer bort personlighetsdrag i en så stor omfattning att den neurala mångfalden hotas? Jag tror faktiskt inte det. Ett rationellt mål för så gott som alla föräldrar är att minimera barnets lidande, och då väljer man abort först om barnet kommer att få en allvarlig sjukdom som inte går att bota eller lindra. Vissa neurotyper ökar risken för ångest, depression och sömnproblem, dock finns det bra mediciner mot dessa plågsamma tillstånd. Tyvärr är inte tillgängligheten för barn lika bra som den är för vuxna när det gäller en del mediciner.

För att en medicin ska kunna användas av barn behöver man göra rigorösa tester för att säkerställa att man inte utsätter barnet för omotiverade risker. Därför behövs först djurförsök (som vid all annan utprovning av medicin) och sedan fältstudier på barn. Men då brukar moralistmaffian och tomtar som tror att läkemedelsindustrin styrs av illasinnade utomjordingar att sätta käppar i hjulet.

Om dessa mediciner varit lika tillgängliga för barn som för vuxna hade tusentals barn fått ett betydligt drägligare liv.

Så nej, fosterdiagnostik är inget hot mot mångfalden. Moralister och läkemedelsfober är det verkliga hotet. Om barn dör pga depressioner (som hade kunnat behandlas om läkemedelsfoberna inte fördröjt forskningen), vad gör då dessa läkemedelsfober bättre än ex Christine Schürrer och Anders Eklund?