Bortom det extrema

Två nya extrema politiska ideologier är på frammarsch. Den ena vill återinföra slaveriet. Den andra har en människosyn som utgår från att endast en liten del av mänskligheten behövs, och har bland annat utgjort grunden till SCUM-manifestet. Båda är starkt kollektivistiska och hotar vårt sätt att leva.
Slaveriförespråkarna är dom som men globaliseringen som argument vill att i princip hela jordens befolkning ska jobba ofantligt mycket mer. I debatten framför dom argument som att vi i princip måste jobba hela vår vakna tid för att mäta oss med den internationella konkurrensen. Ett första steg på vägen är 60-timmarsveckan. Tid till familj, barn, vänner och hobbies kan man glömma. Precis som kommunismen faller denna ”utopi” på sin orimlighet. För att konsumera mer än det basala behöver man fritid, så en befolkning utan fritid är inga bra konsumenter. Underkonsumtion men troligtvis även fysisk resursbrist och ökad sjuklighet kommer att få systemet att kollapsa inom några få år. Denna ideologi är lik fascismen, fast om möjligt ännu värre.
Den andra extremismen är befolkningsreduktionisterna – förespråkarna av femtedelssamhället. Dom är dom moderna slaveriförespråkarnas motsats, och som utopi har dom att bara en liten del (t ex en femtedel) av mänskligheten behövs, pga att tekniken gör att antalet som behöver arbeta kraftigt reduceras. I debatten frågar dom sig ofta om vi verkligen vill och kan ha tillbaka alla arbetslösa till arbetsmarknaden. Vad som ska göras med dom ”onödiga” människorna är inte alltid tydligt, men i exempelvis SCUM-manifestet förespråkas det att dom slaktas.
Så på frågan om vilka som har rätt – dom som tror att vi bör inställa oss på 18-timmars arbetsdag eller som tror att bara en liten del av mänskligheten behövs för att göra jobbet – är svaret: ingen av dom! Det sunda är att arbetstagaren bestämmer arbetstiden i samråd med arbetsgivaren och eventuellt facket.