Visar inlägg med etikett gatuvåld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gatuvåld. Visa alla inlägg

måndag, januari 07, 2008

Låg IQ = straffrea?

Idag föll domen mot dom fyra ”människor” som brutalt mördat Riccardo. En får fribiljett, medan tre får tre år, vilket är 70% rea på standardstraffet för mord. Enligt domen ska pojkarna inte fattat att dom utsatte Riccardo för potentiellt dödligt våld, och att uppsåtet därmed bara skulle vara misshandel. Detta trots att det rört sig om ett så massivt övervåld att döden varit så gott som säker.

Enligt min mening borde det vara gängse straff som för vilket mord som helst, och utan någon jävla hänsyn till låg IQ. Och det ska vara hårt arbete under strafftiden, gärna något jobb som det är svårt att rekrytera folk till, som t ex att städa offentliga toaletter.

söndag, december 30, 2007

Så decimerar vi gatuvåldet

Det är ingen omöjlighet att decimera gatuvåldet, men det kräver en samling åtgärder. En del av dom har omedelbar effekt, medan andra kommer att ge resultat på längre sikt. Både åtgärder som betonar det individuella ansvaret och åtgärder för att minska utanförskap och sysslolöshet är nödvändiga.

Ungdomsgårdar

Yngre tonåringar har inte alltid dom ekonomiska resurser som krävs för att man ska kunna ta del av privatfinansierade nöjen. Därför är det en bra investering att satsa på kommunala ungdomsgårdar

Slopa tillståndskraven för danstillställningar

Motsatsen till att slåss på stan är att dansa och ha kul. Dessvärre krävs det tillstånd att ordna danstillställningar. En krogägare som saknar tillstånd måste skruva ner musiken om gästerna börjar röra sig i takt. Annars hotar böter eller fängelse. Resultatet av denna socialistiska kontrolfetischism är att det finns färre ställen att gå ut och dansa på, och att den polis som är tänkt att jaga våldsverkare istället trakasserar seriösa näringsidkare.

Låt våldsverkarna bära sina egna kostnader

Den som oprovocerat skadar någon annan bör själv stå för vårdskostnaderna.

Hårdare tag mot mobbning

Mobbning är den perfekta grogrunden till gatuvåld. Med en skolmiljö är det gäller att mobba eller mobbas kommer gatuvåldet som ett brev på posten.

Fler poliser i stället för medborgargarden

Alternativet till fler poliser är medborgargarden. Ett exempel är AFA, som bildades för att polisen saknade resurser att skydda invandrare mot rasisters våld och trakasserier. Som bekant nöjer sig inte AFA med att erbjuda invandrare den trygghet som polisen misslyckas med. Förutom att vara näst intill lika benägna att ta till övervåld som rasisterna själva så perverterar dom antirasismen med ett irrationellt motstånd mot kapitalismen. Dom jämställer öppet kapitalism med rasism och sexism, och har utfört mordbränder mot företag som inte har ett dugg med rasism att göra.

AFAs metoder är dock inte unika, utan en vanlig konsekvens av ett medborgargardes avsaknad av polisiär proffesionalism. Det kan inte uteslutas att nya medborgargarden växer fram med betydligt mer hänsynslösa metoder, trots att syftet från början kan ha varit schysst.

Sänk straffmyndighetsåldern för våldsbrott

Åldern måste sänkas. Är man kapabel att misshandla någon är man kapabel att ta konsekvenserna.

Satsa på språkutveckling i skolorna

Språkutveckling är viktigt för samhörigheten. Skolor som prioriterar språkutveckling har både bättre stämning och bättre resultat.

lördag, december 29, 2007

Störta gatans diktatur!

Dom flesta av oss har någon gång fått det berättat om hur det är att leva i en diktatur. Oavsett om det gäller verkliga diktaturer som t ex Nazityskland eller Sovjet, eller om det gäller fiktiva samhällen som Orwells 1984 och Karin Boyes Kallocain ställer man sig frågan: Vilka är det som från början efterfrågar dessa helveten på jorden? Dvs dom totalitärister som öppnar helvetets portar.

Ett samhälle som är hårt plågat av gatuvåld kan sägas ha fallit offer för gatans diktatur. Gängen blir som en stat i staten som utövar statsterrorism mot medborgarna. Oskyldiga kan angripas för saker som fel hudfärg, sexuell läggning, politiska sympatier, för framprovocerade kränkningar av ”makten”, kroppsuttryck (känt som ansiktsbrott – en form av tankebrott – i 1984) eller bara för att dom råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Jag uttrycker stor beundran för alla som oavsett politisk färg väljer att engagera sig mot våldet. ”Rör inte min kompis” är ett bra tvärpolitiskt initiativ som stödjs av flera demokratiska partiers ungdomsförbund, däribland SSU, KDU, LUF och Grön Ungdom.

http://www.rorinteminkompis.se/

fredag, december 28, 2007

Extremvänstern positiv till gatuvåld

Efter den tragiska mordet på Richardo skapade Anton Abele ett engagemang mot gatuvåld. Det var början på en folkrörelse mot det meningslösa våldet, som engagerat människor tvärs över blockgränserna – såväl socialdemokrater som liberaler har stått upp för empati och trygghet. Precis som munkarna i Burma protesterade vi fredligt mot dom som vill kuva samhället med våld och terror.

Men nu har en vänsterextrem grupp startat en motrörelse. Dom trakasserar öppet Anton och uttrycker en önskan om att han ska vaporiseras. Dom anser vidare att alla som sympatiserar med Antons initiativ är efterblivna för att dom saknar ”klassperspektiv”.

Klassperspektiv är nyspråk för en perverterad determinism där självständigt ansvar förnekas och alla händelser ska skyllas på ”klasser” i samhället. Den som saknar klassperspektiv stämplas som efterbliven eller tankebrottsling. Straffet för tankebrott är fredlöshet. Det innebär att det är fritt fram för mobben att trakassera, stalka, sprida falska rykten och hota, antingen konkret eller förtäckt. Vilket dom mer än gärna gör med tanke på deras erfarenhet av att mobba sen skolåren. Vad straffsatsen för tankebrott skulle bli om denna terrorgrupp hade makten vill jag helst inte tänka på…

Gruppen vill ha ett samhälle där empati inte existerar och alla lever i permanent krig med varandra. Alla ska tänka likadant, och ska vara beredda på att snabbt byta verklighetsuppfattning om Storebror erfordrar det. Ena dagen är man lika rabiat porrmotståndare som den kristna högern, medan man nästa dag tycker att det är okej att våldta lättklädda kvinnor.

torsdag, november 08, 2007

Mördad för en tillsägelse

I natt mördades två unga män på Stureplan. Orsaken var så banal den bara kan bli – mördaren hade blivit tillsagt tidigare att inte bråka. Vad i helvete är det som gör en del så lättkränkta att dom kan mörda för en liten tillsägelse? Är samhället så slappt mot dom som skrämmer till sig respekt att ingen törs kröka ett hårstrå på dom? Dom har i så fall fått någon slags social status som dom definitivt inte är förtjänta av. Detta privilegium är som en parodi på Darwin – dom mest hänsynslösa klarar sig. Troligtvis är det samma mekanism som gjorde att Hitler, Stalin och Saddam kunde ta makten.

Hur är det då med straffet? Det främsta problemet är inte att straffen är för korta. Det relativt bekväma livet i fängelset är ett problem, men inte på det sätt som många tror. Det verkliga problemet är det ”antiauktoritära tyranniet”, vilket inte på något vis är unikt för Sverige. Det innebär att livet på kåken är underbart för dom som accepteras av gänget, medan det blir ett helvete för dom som gänget inte accepterar. Det är hårdare att dömas i fängelset än att dömas till fängelse.

Själva syftet med straff är ju att det ska vara rättvis konsekvens med proportion till brottet. När ett halvår som någons ”bitch” är mer skrämmande än tio års lyxliv som gängledare sätts principen ur spel. 0,5 är då större än 10. Det är inte bekvämligheten i sig som förstör fängelsestraffet avskräckande effekt, utan att man kan få den ledarposition som är många kriminellas våta dröm.

En lösning på problemet skulle vara att införa hårt arbete på fängelserna. Efter tolv timmars hårt arbete har man inte ork att bedriva ett permanent krig mot medfångarna. I stället får man samarbeta för att lösa arbetsuppgifterna, och med ett sundare socialt samspel får vi en bra rehabilitering. Med arbetet blir fångarna en resurs och inte bara en kostnad för samhället, och känslan av att ha arbetat av sitt brott är ett gott incitament för att välja att leva ett hederligt liv efter avtjänat straff.