I natt mördades två unga män på Stureplan. Orsaken var så banal den bara kan bli – mördaren hade blivit tillsagt tidigare att inte bråka. Vad i helvete är det som gör en del så lättkränkta att dom kan mörda för en liten tillsägelse? Är samhället så slappt mot dom som skrämmer till sig respekt att ingen törs kröka ett hårstrå på dom? Dom har i så fall fått någon slags social status som dom definitivt inte är förtjänta av. Detta privilegium är som en parodi på Darwin – dom mest hänsynslösa klarar sig. Troligtvis är det samma mekanism som gjorde att Hitler, Stalin och Saddam kunde ta makten.
Hur är det då med straffet? Det främsta problemet är inte att straffen är för korta. Det relativt bekväma livet i fängelset är ett problem, men inte på det sätt som många tror. Det verkliga problemet är det ”antiauktoritära tyranniet”, vilket inte på något vis är unikt för Sverige. Det innebär att livet på kåken är underbart för dom som accepteras av gänget, medan det blir ett helvete för dom som gänget inte accepterar. Det är hårdare att dömas i fängelset än att dömas till fängelse.
Själva syftet med straff är ju att det ska vara rättvis konsekvens med proportion till brottet. När ett halvår som någons ”bitch” är mer skrämmande än tio års lyxliv som gängledare sätts principen ur spel. 0,5 är då större än 10. Det är inte bekvämligheten i sig som förstör fängelsestraffet avskräckande effekt, utan att man kan få den ledarposition som är många kriminellas våta dröm.
En lösning på problemet skulle vara att införa hårt arbete på fängelserna. Efter tolv timmars hårt arbete har man inte ork att bedriva ett permanent krig mot medfångarna. I stället får man samarbeta för att lösa arbetsuppgifterna, och med ett sundare socialt samspel får vi en bra rehabilitering. Med arbetet blir fångarna en resurs och inte bara en kostnad för samhället, och känslan av att ha arbetat av sitt brott är ett gott incitament för att välja att leva ett hederligt liv efter avtjänat straff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar