Denna text beskriver hur det hypotetiskt skulle kunna gå till om Anders Eklund blev statsminister.
Sverige hade haft Anders Eklund som statsminister under flera mandatperioder. Med sin buffliga stil och härskartekniker hade han sakta men säkert tagit sig till makten, och han satt där sedan länge orubblig, som en korpulent landsfader.
Sverige hade tidigare varit ett föregångsland i klimatfrågor, men var nu hopplöst efter sina grannar. Att bygga ett vindkraftverk kan ta över tio år i handläggningstider. Kärnkraften har lagts ner, vilket ökat behovet av kolkraft. I andra länder har det numera blivit populärt att sälja egenproducerad el från solkraft, vindkraft och bergvärme till sina grannar, men i Eklunds Sverige är det strängt förbjudet att använda el från källor som inte certifierats av myndigheterna. Ett certifikat är dyrt, krångligt och tar lång tid att skaffa, om man ens har sån tur att det inte hamnar mellan stolarna. Anders Eklund har även vägrat skriva på Washington-protokollet, ett internationellt avtal för handel med utsläppsrätter. ”Det gynnar bara det nationslösa kapitalet och omöjliggör våra reformer”, enligt honom.
Skatterna har successivt höjts under Anders Eklund. Dom höga skatterna har gjort det svårare för företag, vilket minskat skatteintäkterna. För att öka skatteintäkterna till Eklunds jättestat har man höjt skatterna ytterligare. Repressionen mot påstådda skattesmitare har intensifierats.
Som självutnämnd landsfader kan inte Anders Eklund acceptera konkurrens till välfärdsstaten. Att bedriva privatfinansierad vård är totalförbjudet, och patienter som påträffats använda alternativmedicin blir av med sin sjukförsörjning. Biståndsorganisationer som inte står under Eklunds kontroll har förbjudits, bland annat Röda Korset. Om man skänker pengar till en fattig så riskerar man att åka dit dels för att man inte skattat för transaktionen, och dels för olaga konkurrens till välfärdsstaten.
Medan resten av den rika världen varit relativt skeptisk till genmodifierade grödor (GMO), har Eklunds Sverige gått i motsatt riktning. Efter Anders Eklunds matreform tillagas över 80 procent av svenskarnas mat i centralkök, där det levereras direkt till hemmen. För att säkerställa att alla får likvärdig mat används bara Monsantos råvaror, för att undvika naturliga variationer. För att hålla odlingarna kliniskt rena från ogräs används en mix av RoundUp, paraquat, nervgas och arsenik. Maten är ofta smaklös och geggig, för att det inte ska vara för stark kryddning för barnen eller för hårdtuggat för de äldre. För att kompensera att folk inte alltid klarar av att äta maten har man tillsatt stora mängder fett. Eklunds matreform mottogs till en början positivt av feminister på vänsterkanten, eftersom centralproducerad mat skulle minska kvinnornas obetalda arbete i hemmet.
Visst kan man gå ut och äta om man är less på den centralproducerade maten. Det gäller dock att man har turen att bo någorlunda nära en restaurang. GMO-fritt kan man dock glömma, den som serverar annat än Monsantos certifierade råvaror får illa kvickt serveringstillståndet indraget av hälso- och miljökontoret. Sedan får man planera så att man inte behöver gå på toaletten under restaurangbesöket, det är nämligen strängt förbjudet av hygienskäl för restauranger att ha kundtoaletter.
Anders Eklund har ett generöst bidragssystem så länge man rättar sig i ledet. Men för den som försöker lämna bidragsförsörjningen väntar stora problem. Har man varit utanför arbetsmarknaden under en längre tid måste man genomgå mängder av utredningar och byråkrati. Att jobba kortare än heltid är olagligt efter Eklunds arbetslivsreform, vilket gör tröskeln för före detta sjukskrivna än högre. Om man väl lyckats få en fot på arbetsmarknaden gäller det att man inte råkar ut för att myndigheterna bedömer att man kunnat jobba under tiden man haft bidrag. Då blir man nämligen tvungen att betala tillbaka allt man fått i bidrag.
Vi får helt enkelt hoppas att inte Anders Eklund eller någon annan med motsvarande kontrollbehov får makten i Sverige...
